Om lättläst-bloggen

Nu har utredningen om Lättläst presenterats.
Det vi har fått från utredaren är ett förslag. Nu startar en lång
process med remissvar och arbete inom Kulturdepartementet innan ett
beslut fattas. Många ska tycka till om förslaget, både vi själva,
våra målgrupper och andra aktörer.

Vi kommer nu att ägna tid åt att läsa och analysera förslagen.
Det vi redan nu kan säga är att vi välkomnar att utredaren föreslår
att Centrum för lättläst ska utvecklas till ett nationellt
kunskapscentrumcentrum för lättläst.

Vår oro gäller främst hur förslaget kommer att påverka delar av
våra målgrupper. Det absolut viktigaste för oss är att de som har
behov av lättlästa nyheter och böcker inte ska komma i kläm. Det är
en fråga om demokrati och inkludering.

Mest förvånande är att uppdraget att producera lättläst för
skolan, och därmed för ungdomar, ska upphöra i en tid med ständiga
larmrapporter om bristande läskunnighet. Lättläst är inte lösningen
för alla men det kan vara en start att komma igång och skapa
läslust. Det är också i skolan man kan fånga upp elever med
lässvårigheter. Samtidigt går allt fler barn med
funktionsnedsättningar i vanlig skola.

Det behövs inte färre aktörer som bidrar till läskunnigheten,
det behövs fler. Det borde finnas rum för både privata och statliga
aktörer.

Nu läser vi och återkommer!

Ann Katrin Agebäck, direktör

Någon höjer rösten och säger

” Stopp! Jag förstår inte myndighetsinformationen.

Den är orimligt svår. Gör det enklare.”

Efter detta följer arga röster och argument, typ

“Det är faktiskt lagom enkelt, jag förstår ju. Då borde alla
göra det.”

“Om man inte förstår får man faktiskt anstränga sig.”

alternativt

“Om man inte förstår får man inte vara med”,

och slutligen min egen favorit

“Vårt språk utarmas av ett enklare språkbruk i
samhällsinformation.”

Denna gång startade debatten när ett språkkonsultföretag

JO-anmälde Patent- och registreringsverket (PRV)

för ett obegripligt språk med hänvisning till Språklagen.

Därefter har ilskna röster ifrågasatt företagets agerande,

läs till exempel ledaren i Västervikstidningen.

Jag kan nu inte låta bli att inflika några tankar i denna
debatt.

1. Det finns en lag som heter Språklagen.

Enligt den ska myndigheters språkbruk vara vårdat,

enkelt och begripligt. Språkrådets tolkning av begriplighet
säger

att myndighetsspråket ska vara anpassat så att mottagaren
förstår,

och att man så långt det är möjligt ska ta hänsyn

till särskilda kommunikativa behov. Rimligt? Ja! Nödvändigt?
Absolut!

2. Vem söker en språklig upplevelse i juridiska texter

och myndighetsinformation? Själv söker jag språkliga
upplevelser

i litteratur, krönikor och journalistik som jag söker upp.

Men när det gäller myndighetsinformation vill jag att den

ska vara enkel och lagom informativ så att jag så snabbt

som möjligt kan ta den till mig och göra det som förväntas av
mig.

Inget knussel, inget krångel. Rakt på sak. Helt enkelt.

3. De personer som räds ett enkelt språkbruk är ofta de

som själva har begåvats med någon form av språklig
talang

och som kan inkludera sig i den språkliga eliten. 

Jag gratulerar dessa personer till denna begåvning,

men önskar dem också en portion ödmjukhet inför att vi alla är
olika,

har alla olika behov, förmågor och kunskaper. 

I en demokrati har alla rätt att delta, inte bara de
personer

som är insatta och pålästa. Dessutom ska vi vara jämlika inför
lagen.

Det förutsätter ett mer jämlikt informationsintag.

Individen har självklart ett ansvar att göra sitt bästa.

Men det har myndigheter också. Jag är övertygad om att
Patent-

och registreringsverket har personal som är bättre på att uttrycka
sig

än i det brev som nådde språkkonsultföretaget.

Med anledning av JO-anmälan av Patent- och
registreringsverket

medverkade Ulla Bohman i Plånboken i P1 idag för att prata

om varför myndigheter och företag använder ett så krångligt
språk

och vad det får för konsekvenser. Lyssna på inslaget
här

Karin Husberg, Lättläst-tjänsten

Kommer du
ihåg när du läste din första bok? Kanske minns du

hur världen öppnade sig när du knäckte koden

och bokstäver blev till ord, till meningar och berättelser.

Det är en häftig känsla att kunna läsa, skriva

och ta del av världen i böcker, tidningar och på nätet.

Elever i skolor med särskild kompetens,

till exempel Stockholms resursskolor, har ofta fått kämpa

för att ta del av det som är en självklarhet för många av oss
andra.

I dessa skolor går elever som har stora behov

av extra stöd och hjälp. Många har läs- och skrivsvårigheter,

men också neuropsykiatriska funktionsnedsättningar

som ADHD, ADD och diagnoser inom autismspektrumet.

De har svårt att koncentrera sig och är extra känsliga för
ljud.

Många behöver tekniska hjälpmedel och anpassat
undervisningsmaterial.

Undervisningen måste ske i små grupper och

kostnaderna för lokaler, material och personal är därför
höga.



Att lära sig läsa och skriva och att få inspireras av kunskap är en
rättighet.

I skollagen står det att alla har rätt till det stöd varje enskild
elev behöver.

Det innebär oftast att dessa elever kräver särskilda resurser.

Vi på Centrum för lättläst har stor erfarenhet av barn och
vuxna

som behöver anpassade texter. För oss är det en självklarhet

att alla inte är lika. Vi skriver samhällsinformation och
litteratur

i det format som passar för våra läsare.

Många av våra läsare finns på skolor med särskild kompetens.

Det är viktigt att vi värnar om just dessa skolor.

Många av dem lyckas faktiskt ge eleverna möjlighet

att bli inkluderade i samhället – på sitt eget vis.

Ann Katrin Agebäck, direktör

Vi
sitter i taxin på väg till högskolan i Gävle. Jag och min chef är
på väg till en konferens som
lyckats samla människor från tre världsdelar. Den gemensamma
nämnaren är att de arbetar med att ge människor med
utvecklingsstörning möjlighet att studera på högskola.

− Många gånger har jag fått frågan från studenter när jag
bestämde mig för att jag ville bli chef, berättar min chef.

− Men som så mycket här i livet så bara blev det så. Olika vägval
styrde mig dit.



Hela jag studsar till.

Det är inte mycket i mitt liv som bara blivit. Jag har bestämt mig
för något och sedan har det blivit så, eller så har jag fått
modifiera planen något, eller gå en liten omväg. Ibland har
omvägarna blivit längre än jag tänkt. Men jag har alltid tänkt att
min karriärbana styrs av min vilja.



Jag minns när jag ville bli ekonomireporter. Och blev det. Jag
minns när jag ville bli chef. Och blev det. Jag minns när jag ville
kunna kombinera min erfarenhet av att arbeta med journalistik på
nya plattformar med mina erfarenheter av att leva nära någon med en
funktionsnedsättning i mitt yrkesliv. Och hittade en plattform där
jag kunde göra just det.



Och jag minns hur vilse jag känt mig de gånger i livet då jag inte
riktigt vetat vad jag vill göra härnäst. Och skulden den
vilsenheten medfört.



Min chef säger att hon tror att det är en generationsfråga.



− När jag började på högskolan fanns det ingen hög förväntan om att
kvinnor skulle bli något konkret, det var stort nog att få studera
på universitet.



Nej, så har vi väl tänkt om många människor, tänker jag. Hur många
gånger i historien har vi sagt alla utan att mena alla? Redan på de
gamla grekernas tid fick vi demokrati med rösträtt för alla. Ja,
utom kvinnor och slavar då. Och i Sverige fick alla rösträtt 1921.
Ja, förutom dem som fick pengar från fattigvården och personer med
utvecklingsstörning då. De förstnämdna fick inte rösträtt förrän
1945 och de senare år 1989 då omyndighetsbegreppet äntligen
avskaffades i Sverige.



I Gävle har Sveriges första högskoleutbildning för studenter med
utvecklingsstörning inte mer än två år på nacken. Den första
studentkullen har ett år kvar på den treåriga linjen som ska göra
dem till hälsoinspiratörer.



Och precis som med så mycket annat här i livet så har studenterna
överraskat sina lärare med det ena efter det andra, allt ifrån hur
de klarar att lösa uppgifter till graden av abstraktion de klarar
att hantera.



Nyckeln heter inte helt oväntat motivation.



− Om ni visste vilka böcker en kille som var intresserad av japansk
kampsport visade oss att han läste, berättade Kenneth Fröjd, en av
de drivande lärarna bakom projektet.



Eller, som Jacob Barnett säger i den här fantastiska videon: “Vi
måste sluta lära oss saker och börja tänka för att vi ska kunna
skapa något.”

När Jacob Barnett var 2 år fick han diagnosen autism. Hans mamma
fick veta att han aldrig skulle kunna lära sig något. Han skulle
inte lära sig prata, inte lära sig knyta skosnörena. Tack och lov
struntade hon i det.



För hon ville något annat.

Malin Crona, chefredaktör på 8 Sidor

– Det är dags att spänna
musklerna.

– Vi måste ha goda säkerhetsmarginaler.

– Vi blir ikappsprungna i globaliseringen.

– Vi måste ha en inkluderande, hållbar
tillväxt.

Efter fem minuter av statsminister Fredrik Reinfeldts tal i
Almedalen förra året ger jag upp. Jag hade tänkt skriva upp alla
krångliga ord och meningar som betyder något annat än det som sägs.
Men till slut hörde jag inte längre vad han sa, Han använde nästan
bara svåra ord och meningar. Och det är klart. Förra året var det
mer än två år kvar till valet. Det var inte många politiker som
lovade konkreta saker på scenen i Visby. Men tyvärr är det inte ett
undantag att politiker använder svåra ord.

Inför förra valet startade 8 Sidor sajten Alla Väljare. Vi ville
att alla skulle kunna ta till sig de viktigaste frågorna i valet.
För att du ska kunna vara med och påverka i en demokrati så måste
du veta vad som händer och vad det är politikerna säger egentligen.
Svenska Dagbladet har testat hur krångligt politikerna pratar
egentligen. Deras granskning kan du läsa mer om här:

Jan Björklund är lättast att förstå av
partiledarna

Och om du är nyfiken på hur partiledarna lät inför förra valet
när de skulle försöka prata enklare så kan du se intervjuerna med
dem här:

Alla Väljare
intervjuar partiledarna 

Och det är klart. Om man egentligen inte vill lova något så är
det kanske inte så dumt att prata så folk inte förstår?

Eller, som Göran Eriksson konstaterar i Svenska
Dagbladet 

– En bra politiker har naturligtvis någonting viktigt att säga. Men
en skicklig politiker kan också tala länge om nästan vad som helst,
utan att säga något alls.

Malin Crona, chefredaktör 8 Sidor