Nu har jag för första
gången fått en liten aning om hur det känns. Att bli nedlåtande
behandlad på grund av ett handikapp. Att blir diskriminerad. Och
ändå handlade det inte om mig personligen – men jag ingick så att
säga i “paketet”.

Jag hälsade på en vän som nyligen har börjat använda rullstol.
Hon var den aktuella dagen inne på rehabilitering på Frösundavik.
Jag hade tagit med mig hembakad rabarberpaj. Till den ville vi
gärna ha glass, men det hade inte känts som en bra idé att ta med
glassen ända hemifrån. Vi fick i stället tips om att höra på det
närbelägna (flotta) hotellet. Kanske sålde de glass där. Personalen
i receptionen var mycket vänlig. Sommarsäsongens “glassbox” var
inte på plats än.

– Men ta hissen upp och fråga i restaurangen. Kanske kan de
sälja glass.

Vi lydde rådet.

I restaurangen frågade jag först en kvinna som stod i bardisken.
Hon blev mycket osäker.

– Alltså, vi har ju bara en enda glassefterrätt på menyn. Det är
glass med chokladsås och rån.

– Jo, men vi behöver ingen chokladsås. Det passar inte så bra
ihop med rabarber, svarade jag.

Naturligtvis hade jag redan förklarat precis hur det låg till.
Besök. Medhavd paj. Glassen skulle ha smält på bussen. Kanske kunde
de vara så vänliga. Kvinnans fantasi räckte dock inte och
osäkerheten var för stor. Hon ropade på sin chef. En elegant man,
som nu närmade sig artigt och belevat. Jag upprepade min fråga och
förklarade sammanhanget. Kunde vi möjligen få köpa ett par kulor
glass och få dem i en liten plastbunke? Jag frågade vad det skulle
kosta i så fall. Om vi kunde få ett rimligt pris.

Mannen tittar medlidande/nedlåtande/låtsasvänligt på oss. Han
ler och säger med ett inställsamt tonfall:

– Jag bjuder på det här. Vad det skulle kosta vill du inte veta.
Det skulle ju handla om hundra kronor. Men jag bjuder. 

Han försvinner bort mot köket. Vi står kvar och känner oss
dumma. Skulle vi sticka? Men vi står/sitter kvar.

Efter en lång stund kommer mannen tillbaka. Han har med sig två
fina glasskålar med två kulor glass och två fina chokladpinnar i
varje skål.

– Fast nu blev det ju lite tokigt, för vi ville ju ha med oss
glassen till rabarberpajen, försöker jag.

– Ja, men vi kan av förklarliga skäl inte låta någon ta
porslinet härifrån. Nu ska ni bara sätta er ner och njuta. Jag
bjuder på det här!

Sedan går han fram till kvinnan vid bardisken och säger till
henne med lagom hög röst att hon inte ska ta betalt för detta, för
han bjuder. Hon frågar hur hon ska göra med disken sedan. Mannen
svarar med ett lidande, men ändå ack så vänligt överslätande
tonfall att

– Låt det bara stå!

Och så svassar han iväg med högburet huvud. Dagens
goda gärning: Vara-vänlig-mot-handikappade (hur tokiga de än är) är
genomförd. Jag är nämligen helt säker på, att om vi endast hade
varit två malplacerade personer, icke tillräckligt fina för denna
restaurang – men utan rullstol, så hade svaret blivit:

– Nej tyvärr, det kan vi inte stå till tjänst med.

Ett trist svar – men ändå helt ok jämfört med de energiska
klappar-på-huvudet som vi nu blev utsatta för.

AnnMarie Lindman

PS. Vi åt upp glassen. Dumt nog.