Läsinlärning. Lässvårigheter.  Lässtrategier.
Läsförmåga. Läslust. Läsrörelse. Läscoach. Det har
talats mycket om läsning på årets Bokmässa i Göteborg. Eller
rättare sagt, om hur vi ska få barn att bli goda och reflekterande
läsare.

Fokus på barns läsning är inte överraskande med tanke på
PISA-rapporten och andra undersökningar om barns bristande
läsutveckling. På Bokmässan handlade många seminarier om det
allvariga läget  och vad vi kan göra åt problemet. Professor
Martin Ingvar talade om att bristande läsförmåga leder till problem
med hela skolgången och på sikt svårigheter att ta sig ut i
arbetslivet och i samhällslivet.  Bristande läsförmåga leder
till utanförskap.

Vi fick också höra många goda och inspirerande exempel på hur
barns läsförmåga kan förbättras med hjälp av bemannade
skolbibliotek, genom boksamtal och lärare med specialkompetens om
läsinlärning. Vi fick höra om samarbeten mellan bibliotek och barn-
och ungdomsidrotten, om nya böcker som kombineras med pedagogiska
dataspel och rollspel och om läscoacher och vuxna som inspirerande
förebilder för barn när det gäller läsning.

Allt
detta är fantastiska exempel på hur vi kan få flera barn att läsa.
Nu kanske ni anar ett “men” här. Och nu kommer det. MEN, vad händer
med de elever som redan har lämnat skolan? Jag talar alltså om
vuxna personer med lässvårigheter. Är det en förlorad
läsgeneration? Dömd att befinna sig i utanförskap?

I skuggan av PISA finns PIAAC, en OECD- undersökning som bland
annat visar att 13 procent av Sveriges vuxna befolkning bara klarar
att läsa och förstå mycket enkla texter. Ytterligare drygt 25
procent ligger under en god kunskapsnivå i läsning enligt
undersökningen. Sverige har störst skillnader i läsfärdigheter.
Dessutom är det fler vuxna än unga som har problem med läsningen.
Jag vill kalla det för ett problem. Ett problem som vi måste göra
något åt. Jag är förvånad att PIAAC inte har nått ut längre i den
svenska debatten.

Många forskare menar att lässvårigheter i förlängningen leder
till svårigheter att få ett jobb, att ta del av ett varierat utbud
av nyheter och information och vara en aktiv samhällsmedborgare.
Det leder också till vuxna som inte läser för sina barn. Barn som i
sin tur inte läser själva. 

För att vända den negativa läsutvecklingen räcker det inte med
att vi får barnen att läsa. Vi måste få alla vuxna att läsa. Jag
efterlyser lika kreativa och engagerande läsprojekt för vuxna som
vi nu ser arrangeras för barn. Jag stolt över att få jobba i en
organisation som har initierat projekt som till exempel Krimläst,
där interner läser lättlästa böcker och skriver recensioner. Det
har i också lett till att många interner har börjat läsa och
diskutera nyhetstidningar och läsa böcker för sina barn som är på
besök. Jag är stolt över läsombudsverksamheten som har vuxit fram
över landet med 6000 läsombud och högläsare som inspirerar
till läsning inom omsorgen.

Fler organisationer i landet arbetar flitigt med olika
läsprojekt för vuxna. Men det räcker inte. Det behövs många fler
läskampanjer riktade till vuxna på nationell front. Och dessutom
behöver vi prata om problemet. Pisa-eleven med lässvårigheter växer
upp och lämnar skolan. Skolan kommer inte lyckas fånga upp varje
individ med bristande läsförmåga. Det måste finnas fler
chanser.

Mer om
PIAAC 

Karin Husberg