Vi
sitter i taxin på väg till högskolan i Gävle. Jag och min chef är
på väg till en konferens som
lyckats samla människor från tre världsdelar. Den gemensamma
nämnaren är att de arbetar med att ge människor med
utvecklingsstörning möjlighet att studera på högskola.

− Många gånger har jag fått frågan från studenter när jag
bestämde mig för att jag ville bli chef, berättar min chef.

− Men som så mycket här i livet så bara blev det så. Olika vägval
styrde mig dit.



Hela jag studsar till.

Det är inte mycket i mitt liv som bara blivit. Jag har bestämt mig
för något och sedan har det blivit så, eller så har jag fått
modifiera planen något, eller gå en liten omväg. Ibland har
omvägarna blivit längre än jag tänkt. Men jag har alltid tänkt att
min karriärbana styrs av min vilja.



Jag minns när jag ville bli ekonomireporter. Och blev det. Jag
minns när jag ville bli chef. Och blev det. Jag minns när jag ville
kunna kombinera min erfarenhet av att arbeta med journalistik på
nya plattformar med mina erfarenheter av att leva nära någon med en
funktionsnedsättning i mitt yrkesliv. Och hittade en plattform där
jag kunde göra just det.



Och jag minns hur vilse jag känt mig de gånger i livet då jag inte
riktigt vetat vad jag vill göra härnäst. Och skulden den
vilsenheten medfört.



Min chef säger att hon tror att det är en generationsfråga.



− När jag började på högskolan fanns det ingen hög förväntan om att
kvinnor skulle bli något konkret, det var stort nog att få studera
på universitet.



Nej, så har vi väl tänkt om många människor, tänker jag. Hur många
gånger i historien har vi sagt alla utan att mena alla? Redan på de
gamla grekernas tid fick vi demokrati med rösträtt för alla. Ja,
utom kvinnor och slavar då. Och i Sverige fick alla rösträtt 1921.
Ja, förutom dem som fick pengar från fattigvården och personer med
utvecklingsstörning då. De förstnämdna fick inte rösträtt förrän
1945 och de senare år 1989 då omyndighetsbegreppet äntligen
avskaffades i Sverige.



I Gävle har Sveriges första högskoleutbildning för studenter med
utvecklingsstörning inte mer än två år på nacken. Den första
studentkullen har ett år kvar på den treåriga linjen som ska göra
dem till hälsoinspiratörer.



Och precis som med så mycket annat här i livet så har studenterna
överraskat sina lärare med det ena efter det andra, allt ifrån hur
de klarar att lösa uppgifter till graden av abstraktion de klarar
att hantera.



Nyckeln heter inte helt oväntat motivation.



− Om ni visste vilka böcker en kille som var intresserad av japansk
kampsport visade oss att han läste, berättade Kenneth Fröjd, en av
de drivande lärarna bakom projektet.



Eller, som Jacob Barnett säger i den här fantastiska videon: “Vi
måste sluta lära oss saker och börja tänka för att vi ska kunna
skapa något.”

När Jacob Barnett var 2 år fick han diagnosen autism. Hans mamma
fick veta att han aldrig skulle kunna lära sig något. Han skulle
inte lära sig prata, inte lära sig knyta skosnörena. Tack och lov
struntade hon i det.



För hon ville något annat.

Malin Crona, chefredaktör på 8 Sidor

– Det är dags att spänna
musklerna.

– Vi måste ha goda säkerhetsmarginaler.

– Vi blir ikappsprungna i globaliseringen.

– Vi måste ha en inkluderande, hållbar
tillväxt.

Efter fem minuter av statsminister Fredrik Reinfeldts tal i
Almedalen förra året ger jag upp. Jag hade tänkt skriva upp alla
krångliga ord och meningar som betyder något annat än det som sägs.
Men till slut hörde jag inte längre vad han sa, Han använde nästan
bara svåra ord och meningar. Och det är klart. Förra året var det
mer än två år kvar till valet. Det var inte många politiker som
lovade konkreta saker på scenen i Visby. Men tyvärr är det inte ett
undantag att politiker använder svåra ord.

Inför förra valet startade 8 Sidor sajten Alla Väljare. Vi ville
att alla skulle kunna ta till sig de viktigaste frågorna i valet.
För att du ska kunna vara med och påverka i en demokrati så måste
du veta vad som händer och vad det är politikerna säger egentligen.
Svenska Dagbladet har testat hur krångligt politikerna pratar
egentligen. Deras granskning kan du läsa mer om här:

Jan Björklund är lättast att förstå av
partiledarna

Och om du är nyfiken på hur partiledarna lät inför förra valet
när de skulle försöka prata enklare så kan du se intervjuerna med
dem här:

Alla Väljare
intervjuar partiledarna 

Och det är klart. Om man egentligen inte vill lova något så är
det kanske inte så dumt att prata så folk inte förstår?

Eller, som Göran Eriksson konstaterar i Svenska
Dagbladet 

– En bra politiker har naturligtvis någonting viktigt att säga. Men
en skicklig politiker kan också tala länge om nästan vad som helst,
utan att säga något alls.

Malin Crona, chefredaktör 8 Sidor