Det pågår många projekt
för att göra det lättare att ta del av texter för den som har
lässvårigheter. Till dem hör projektet Tillgänglig bio. Nyligen
överlämnade Svenska Filminstitutet och Post- och Telestyrelsen en
rapport om detta till kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth.
Samtidigt arrangerades ett seminarium på Filmhuset.

Det finns många med läs- och skrivsvårigheter eller
synnedsättningar som undviker att gå på bio. Till dem hör till
exempel många personer med dyslexi. Orsaken är att de inte hänger
med i filmens handling eller hinner läsa textremsorna på utländska
filmer.

I dag håller alla biografer på att övergå till digital
visningsteknik. Det innebär att nya möjligheter öppnas att få
syntolkning av filmen eller att få textremsorna upplästa. Det
betyder att film på bio kommer att bli mer tillgängligt för
alla.

Man har inom projektet utvecklat tre tekniska lösningar som har
testats av målgrupperna och utvärderats. De har också accepterats
av filmskapare, producenter, distributörer och biografägare.

Tanken är att man genom att ladda ner en app i sin smarta
telefon kan välja mellan att få textremsorna upplästa eller att få
det som händer på filmduken syntolkat och beskrivet i korta drag.
Man kan också välja att kombinera båda dessa. Det man behöver är en
smart telefon med hörlurar.

Ännu återstår en del arbete att göra men förhoppningsvis kommer
den första biobiljetten till visningar med uppläst textremsa och
syntolkning att kunna köpas sommaren 2014.

På Filminstitutets webbplats www.sfi.se/tillgangligbio
kan du läsa mer om projektet och se en film om hur appen kommer att
fungera. Du kan också höra några som testat appen berätta om
den.

Ann Katrin Agebäck, direktör

Roligt eller nyttigt att läsa?

När man ska uppmuntra till läsning, vad ska man då
trycka på, att det är roligt eller att det är nyttigt att läsa. Jag
har alltid förordat att man ska trycka på att det roligt, på
lärarforumet lektion.se presenterar jag mig med:  “är av den
bestämda uppfattningen att lästräning förutsätter läsglädje” (här
finns Forum för
lässvårigheter & ovana läsare på lektion.se)

Men i förra veckan läste jag en artikel i DN av Lotta Olsson, en
på alla sätt klok och förståndig skribent. Rubriken var: Sluta tala
om glädjen i att läsa. Den fick mig onekligen att stanna till.
Olsson skriver bland annat (
hela artikeln finns här)

“Men mer och mer börjar jag misstänka att vi tänker fel, vi som
försöker få andra att läsa. Vi försöker hitta den magiska boken som
ska få icke-läsarna att se ljuset. Det verkar ju inte gå alls. Vi
kanske hellre borde säga: skönlitteratur är viktigt, oavsett vad du
tycker. För du behöver läsa. Språk är makt. Kan du uttrycka dig väl
muntligt och skriftligt så kommer folk att respektera dig, och
genvägen till ett bra språk går genom skönlitteraturen.

Dessutom kommer du att klara skolan bättre, för du kommer att
läsa läxorna snabbare och få större förmåga att urskilja vad som är
viktigt i lärobokstexterna.

De flesta kan ju läsa, men är i grunden rätt ointresserade
numera när det finns mer lätt-tillgänglig underhållning.”

Detta låter ju riktigt rimligt.



Sedan drog jag mig till minnes hur man bedrev lästräning på
industriprogrammet i Hofors. Där fick eleverna läsa skönlitteratur
en kvart varje morgon. Resultatet var strålande, på tre terminer
förbättrade sig eleverna från att i genomsnitt ligga på värde tre i
läsförmåga till att ligga på värde sex.

Men som en elev sa: “Visst är det bra att vi gör det här, men inte
går jag till bokhandeln eller biblioteket för det”.

Projektet hade skapat en god/bättre läsare, men inte en
entusiastisk. Vi som är tillräckligt gamla kanske kommer att tänka
på Arne Tammers “ge mig en kvart om dagen”.



Så vilket argument ska vi gå på med, att det är roligt eller
nyttigt att läsa? Oavsett vad vi väljer så behöver vi fortfarande
goda böcker (skönt för oss som jobbar på bokförlag).  Den
nyttiga lästräningen går lättare med spännande och engagerande
böcker, på samma sätt som den nyttiga löpträningen går lättare med
sköna och bekväma skor.

Erik Rågvik

Hur är en typisk svensk? Om det kan man
läsa i den nya LL-boken “Typiskt svenskt” av Anders Westerberg. Här
kan vi känna igen oss, skratta, förfasa oss, protestera, säga att
så där är det minsann i Frankrike-England-Turkiet också.

Vi står i kö. Vi är punktliga. Vi behöver gott om plats på
bussen och badstranden.

Och så finns det en intressant text om svenska möten. Jag visade
upp den här boken på ett äldreboende nyligen. Tänkte att det kan
vara roligt för de äldre att få högläsning ur “Typiskt
svenskt.”

Det första som händer är dock att en i personalen pekar på sidan
59 och med eftertryck säger hon: “DET HÄR skulle jag vilja ta med i
nästa veckobrev! … Fast då skulle kanske chefen bli sur.”

Så här står det på sidan 59:

“På mötet kan du tycka olika

jämfört med de andra på jobbet.

Men bara till att börja med.

Målet är att alla på mötet

ska bli överens.

Tycker du fortfarande i slutet av mötet

att mitt förslag är dåligt?

Då tar vi ett möte till om saken! “

Jag säger inte vilket äldreboende den här personalen jobbar på.
Då kanske chefen blir sur.

AnnMarie Lindman

Vi gör en hel del saker här på Centrum för
lättläst. Lättlästa böcker och nyheter på webb och papper. Det
mesta finns inläst också. Vi har inspirationsdagar och
föresläsningar. Vi bloggar, twittrar och facebookar.

En sak som vi har gjort rätt länge och som för en lite undanskymd
tillvaro är en daglig nyhetsfråga på 8 Sidors
Prenumerantwebb.

Den gör vi troget varje vardag, men det är inget som vi pratar så
mycket om. Idag råkade jag kolla hur många gånger våra läsare hade
gjort Nyhetsfrågan och då blev jag överraskad. De senaste två åren
har Nyhetsfrågan gjorts 11 019 gånger! Det är lika roligt varje
gång när vi märker att något som vi gör används och uppskattas.

Erik Rågvik

“In
Sweden, less than 1 per cent of the population is illiterate and 25
per cent have reading problems.”

“That is very good”

Vi har besök från Adriana från Mexico. Adriana jobbar med
tillgänglighetsfrågor för personer med funktionsnedsättning och vi
berättar för henne om hur det ser ut med lässvårigheter i Sverige.
För henne är siffran 25 procent en ganska bra siffra. “Jasså, inte
fler?”

Det är få som är analfabeter i Sverige idag, som inte kan läsa
över huvud taget. Men det finns en annan form av analfabetism –
funktionell analfabetism. På wikipedia beskrivs funktionell
analfabetism som läs- och skrivförmågor som är otillräckliga “för
att klara vardagen och anställningsuppgifter som kräver
läskunskaper som överstiger en grundläggande nivå”. Det jämförs med
att kunna läsa och skriva ungefär som en mellanstadieelev. Det
räcker alltså inte med att ha knäckt läskoden, man måste ha en
välutvecklad läsförmåga för att klara sig i vardagen, och för att
vara delaktig i samhället.

Studien IALS, som visade att en fjärdedel av Sveriges vuxna
befolkning inte når upp till grundskolans krav på läsförmåga,
genomfördes 1996. Det är nu 17 år sedan. Hur står sig den siffran
idag, kan man fråga sig? Tyvärr har ingen lika omfattande studie
gjorts sedan dess. Däremot får vi ständigt rapporter om problem med
bristande läsförmåga. Undersökningar på svenska elever visar att
läsförmågan har blivit sämre, 17 procent av 15-åringarna klarar
inte godkänt i läsförståelse i senaste PISA. Lärare på högskolan
berättar om omfattande problemen med studenter som inte kan läsa
och skriva ordentligt  – läs artikel i Lundagård.
Dessutom visade en EU-rapport  i höstas att 75
miljoner vuxna européer saknar grundläggande läs- och
skrivfärdigheter.

Det behövs färska siffror om hur det egentligen står till med
läs- och skrivförmågan bland vuxna idag. Därför är vi mycket glada
över att ny stor läsundersökning om vuxnas läsförmåga presenteras i
höst. PIAAC  är en
internationell undersökning om läs- och räknekunskaper som tittar
på hur vuxna individer använder sina kunskaper i vardagen, hur man
söker information eller löser problem med hjälp av en dator. I
Sverige ingår 10 000 personer i undersökningen.

Vad vi kan vänta oss för resultat är svårt att säga. Är det
fortfarande en fjärdedel som har svårigheter med läsningen? Eller
är det bättre nu? En sak kan vi i alla fall konstatera. Oavsett om
det är 25 procent, 15 procent eller 5 procent som inte når upp till
kraven för grundläggande läsförmåga är det ändå för många. Vi har
nolltolerans när det gäller bristande läsförmåga. Ingen ska behöva
stå utanför bara för att texter är för svåra. Punkt.

Karin Husberg, Lättläst-tjänsten