Om lättläst-bloggen

Läsinlärning. Lässvårigheter.  Lässtrategier.
Läsförmåga. Läslust. Läsrörelse. Läscoach. Det har
talats mycket om läsning på årets Bokmässa i Göteborg. Eller
rättare sagt, om hur vi ska få barn att bli goda och reflekterande
läsare.

Fokus på barns läsning är inte överraskande med tanke på
PISA-rapporten och andra undersökningar om barns bristande
läsutveckling. På Bokmässan handlade många seminarier om det
allvariga läget  och vad vi kan göra åt problemet. Professor
Martin Ingvar talade om att bristande läsförmåga leder till problem
med hela skolgången och på sikt svårigheter att ta sig ut i
arbetslivet och i samhällslivet.  Bristande läsförmåga leder
till utanförskap.

Vi fick också höra många goda och inspirerande exempel på hur
barns läsförmåga kan förbättras med hjälp av bemannade
skolbibliotek, genom boksamtal och lärare med specialkompetens om
läsinlärning. Vi fick höra om samarbeten mellan bibliotek och barn-
och ungdomsidrotten, om nya böcker som kombineras med pedagogiska
dataspel och rollspel och om läscoacher och vuxna som inspirerande
förebilder för barn när det gäller läsning.

Allt
detta är fantastiska exempel på hur vi kan få flera barn att läsa.
Nu kanske ni anar ett “men” här. Och nu kommer det. MEN, vad händer
med de elever som redan har lämnat skolan? Jag talar alltså om
vuxna personer med lässvårigheter. Är det en förlorad
läsgeneration? Dömd att befinna sig i utanförskap?

I skuggan av PISA finns PIAAC, en OECD- undersökning som bland
annat visar att 13 procent av Sveriges vuxna befolkning bara klarar
att läsa och förstå mycket enkla texter. Ytterligare drygt 25
procent ligger under en god kunskapsnivå i läsning enligt
undersökningen. Sverige har störst skillnader i läsfärdigheter.
Dessutom är det fler vuxna än unga som har problem med läsningen.
Jag vill kalla det för ett problem. Ett problem som vi måste göra
något åt. Jag är förvånad att PIAAC inte har nått ut längre i den
svenska debatten.

Många forskare menar att lässvårigheter i förlängningen leder
till svårigheter att få ett jobb, att ta del av ett varierat utbud
av nyheter och information och vara en aktiv samhällsmedborgare.
Det leder också till vuxna som inte läser för sina barn. Barn som i
sin tur inte läser själva. 

För att vända den negativa läsutvecklingen räcker det inte med
att vi får barnen att läsa. Vi måste få alla vuxna att läsa. Jag
efterlyser lika kreativa och engagerande läsprojekt för vuxna som
vi nu ser arrangeras för barn. Jag stolt över att få jobba i en
organisation som har initierat projekt som till exempel Krimläst,
där interner läser lättlästa böcker och skriver recensioner. Det
har i också lett till att många interner har börjat läsa och
diskutera nyhetstidningar och läsa böcker för sina barn som är på
besök. Jag är stolt över läsombudsverksamheten som har vuxit fram
över landet med 6000 läsombud och högläsare som inspirerar
till läsning inom omsorgen.

Fler organisationer i landet arbetar flitigt med olika
läsprojekt för vuxna. Men det räcker inte. Det behövs många fler
läskampanjer riktade till vuxna på nationell front. Och dessutom
behöver vi prata om problemet. Pisa-eleven med lässvårigheter växer
upp och lämnar skolan. Skolan kommer inte lyckas fånga upp varje
individ med bristande läsförmåga. Det måste finnas fler
chanser.

Mer om
PIAAC 

Karin Husberg

Palestina-projektet heter ett ungdomsprojekt som är ett
samarbete mellan ABF Botkyrka-Salem och Palestina. Fem
ungdomsledare från Palestina besökte Sverige i en vecka för att
lära sig mer om hur man kan integrera människor med
funktionsnedsättning i arbetet. Ledare för projektet i Sverige är
Hani Albitar på ABF Botkyrka-Salem.

Maud Husberg och AnnMarie Lindman från Centrum för lättläst
besökte gruppen på ABF Botkyrka-Salem i Hallunda. Vi beskrev hur vi
arbetar på Centrum för lättläst. Hur viktigt det är alla människor
blir delaktiga och kan få tillgång till litteratur, nyheter och
samhällsinformation. Vi berättade också om vårt arbete med att göra
riksdagsvalet tillgängligt så att flera kan rösta.

När vi sedan frågade om personer med funktionsnedsättning som
bor i Jerusalem har rösträtt blev svaret något av ett
antiklimax.

– Nej, men det har inte vi andra heller, eftersom vi alla är
statslösa!

Också en variant av jämlikhet.

Efter informationen från Centrum för lättläst kom Thomas Jansson
från FUB.

– Använd er av personer som har funktionsnedsättningar när ni
ska försöka påverka politiker och makthavare, sa han. Låt dem
själva framför sina synpunkter. Då lyssnar makthavarna.

Även detta kan förstås vara ett problem i ett land där många
fortfarande gömmer undan sina barn med funktionsnedsättningar.

Mai Eriksson från FUB Botkyrka-Salem menade att det bästa är att
använda mammorna.

– Får ni med er bara en eller par mammor så kan arbetet växa och
bli framgångsrikt, menade Mai. Hos mammorna finns styrkan och
viljan att företräda barnen och deras rättigheter.

Det finns all anledning att tro att Mai har rätt – det är ingen
skillnad mellan mammor i Palestina och mammor i Sverige. De är alla
beredda att kämpa för sina barn.

Text och Bild: AnnMarie Lindman

Nu har jag för första
gången fått en liten aning om hur det känns. Att bli nedlåtande
behandlad på grund av ett handikapp. Att blir diskriminerad. Och
ändå handlade det inte om mig personligen – men jag ingick så att
säga i “paketet”.

Jag hälsade på en vän som nyligen har börjat använda rullstol.
Hon var den aktuella dagen inne på rehabilitering på Frösundavik.
Jag hade tagit med mig hembakad rabarberpaj. Till den ville vi
gärna ha glass, men det hade inte känts som en bra idé att ta med
glassen ända hemifrån. Vi fick i stället tips om att höra på det
närbelägna (flotta) hotellet. Kanske sålde de glass där. Personalen
i receptionen var mycket vänlig. Sommarsäsongens “glassbox” var
inte på plats än.

– Men ta hissen upp och fråga i restaurangen. Kanske kan de
sälja glass.

Vi lydde rådet.

I restaurangen frågade jag först en kvinna som stod i bardisken.
Hon blev mycket osäker.

– Alltså, vi har ju bara en enda glassefterrätt på menyn. Det är
glass med chokladsås och rån.

– Jo, men vi behöver ingen chokladsås. Det passar inte så bra
ihop med rabarber, svarade jag.

Naturligtvis hade jag redan förklarat precis hur det låg till.
Besök. Medhavd paj. Glassen skulle ha smält på bussen. Kanske kunde
de vara så vänliga. Kvinnans fantasi räckte dock inte och
osäkerheten var för stor. Hon ropade på sin chef. En elegant man,
som nu närmade sig artigt och belevat. Jag upprepade min fråga och
förklarade sammanhanget. Kunde vi möjligen få köpa ett par kulor
glass och få dem i en liten plastbunke? Jag frågade vad det skulle
kosta i så fall. Om vi kunde få ett rimligt pris.

Mannen tittar medlidande/nedlåtande/låtsasvänligt på oss. Han
ler och säger med ett inställsamt tonfall:

– Jag bjuder på det här. Vad det skulle kosta vill du inte veta.
Det skulle ju handla om hundra kronor. Men jag bjuder. 

Han försvinner bort mot köket. Vi står kvar och känner oss
dumma. Skulle vi sticka? Men vi står/sitter kvar.

Efter en lång stund kommer mannen tillbaka. Han har med sig två
fina glasskålar med två kulor glass och två fina chokladpinnar i
varje skål.

– Fast nu blev det ju lite tokigt, för vi ville ju ha med oss
glassen till rabarberpajen, försöker jag.

– Ja, men vi kan av förklarliga skäl inte låta någon ta
porslinet härifrån. Nu ska ni bara sätta er ner och njuta. Jag
bjuder på det här!

Sedan går han fram till kvinnan vid bardisken och säger till
henne med lagom hög röst att hon inte ska ta betalt för detta, för
han bjuder. Hon frågar hur hon ska göra med disken sedan. Mannen
svarar med ett lidande, men ändå ack så vänligt överslätande
tonfall att

– Låt det bara stå!

Och så svassar han iväg med högburet huvud. Dagens
goda gärning: Vara-vänlig-mot-handikappade (hur tokiga de än är) är
genomförd. Jag är nämligen helt säker på, att om vi endast hade
varit två malplacerade personer, icke tillräckligt fina för denna
restaurang – men utan rullstol, så hade svaret blivit:

– Nej tyvärr, det kan vi inte stå till tjänst med.

Ett trist svar – men ändå helt ok jämfört med de energiska
klappar-på-huvudet som vi nu blev utsatta för.

AnnMarie Lindman

PS. Vi åt upp glassen. Dumt nog.

Jag slår upp Dagens Nyheter och ser en stor bild på en pappa och
ett litet barn. Under bilden finns rubriken:

Och så en underrubrik:

“Ny studie visar. Risken att barnet får adhd, autism eller
psykisk sjukdom är större”

Jag känner mig väldigt förvirrad. Läser rubriken om och om igen.
Väntar – på vad? Större – än vad?

Vad betyder det? Kanske finns förklaringen i texten under
rubrikerna, men eftersom jag jobbar på Centrum för lättläst och är
intresserad av språk – begripligt språk! – så väntar jag med att
leta efter ett eventuellt facit.

Vad farao betyder rubriken? Jag förstår verkligen inte. Jag har
aldrig gjort något IQ test men jag bedömer att jag förmodligen är
högst normalbegåvad. Och jag är ganska bra på språk.

Vad 17 väntar papporna på? Bussen? Eller kanske väntar de så
ivrigt på en gyllene framtid att de inte kan leva i nuet – och då
tar barnen skada? Eller är det mer än en pappa inblandad? Syftar
det på barn i homorelationer?

Jag har god fantasi så den skenar iväg åt olika håll där vid
frukostbordet.

Facit finns i brödtexten: Det betyder att äldre pappor löper en
risk att få barn med adhd etc. Män bör inte vänta med att skaffa
barn. Även för dem tickar den biologiska klockan, liksom för
kvinnor. Aha. Men skriv det då!

Det här är ett bra exempel på en typ av
svårt språk. Begriplighet handlar om så mycket. Inte bara om svåra
och ovanliga ord och långa meningar med inskjutna bisatser.

I artikeln inne i tidningen är rubriken

ÄLDRE PAPPA – DÅ ÖKAR RISKEN FÖR BARNETS HÄLSA.

Bravo, Dagens Nyheter, ni kan ju!

En bra regel är följande: “Behandla all text som om
den ska läsas“

AnnMarie Lindman

Bästa vårdnadshavare!

Det är ett äventyr att kunna läsa. Det är en upplevelse att lära
sig läsa. När ett barn kan läsa fortsätter läsutvecklingen och
fördjupas läsförståelsen. Vi fortsätter att lära oss läsa hela
livet. Vi lär oss läsa i dagstidningar, i Skatteverkets
information, på datorn och så det där finstilta i ett kontrakt som
binder oss till ett avtal. Vi blir aldrig färdigutbildade. Nya
textvärldar öppnar sig hela tiden. Varje text utbildar oss i att
läsa och att förstå hur att läsa.

Skolan har ett synnerligen viktigt uppdrag att lära eleverna att
läsa, skriva, tala och lyssna. Allt för att eleven, ditt barn, får
lära sig läsa i en alltmer krävande och utmanande värld av texter,
annonser, nätläsning och böcker. I skolan ska eleven få sitt eget
ordförråd bekräftat, möta nya ord för att få ett större ordförråd,
förstå meningar, kunna läsa mellan raderna, uttrycka sina egna
åsikter och få uppleva känslan av att ingå, delta och själv kunna.
Den att kunna läsa, läsa mellan raderna, förstå avsändaren,
kritiskt tänka och att få uppleva hur läsandet i sig vidgar
lärandet och själva känslan av att delta och förstå texter. Det
handlar om demokrati.

Skolåren, från förskoleklass till årskurs nio, ska innebära att
varje elev ska få möjlighet att utveckla sitt språk i olika
sammanhang, genom olika möten med olika texter, olika sätt att
berätta, förstå genrer och få vidgad förståelse, såväl för sig
själv och för andra. Språket handlar om demokrati och identitet;
att kunna skriva själv, att förstå det som är skrivet, det som sägs
och att själv göra sig hörd som en stämma i samhället samt att
lyssna och förstå andra betyder något för den jag är.

I skolan kommer eleverna också möta språk som är knutna till
specifika ämnen, låt oss kalla det skolspråk. De ord och begrepp
som kommer med kemi, engelska, idrott och hem- och
konsumentkunskap. Varje ämne i skolan har sitt specifika språk, som
här i ämnet fysik: ljuskällor, ledningsförmåga, magnetism,
balansgång, filtrering, väder, klimat, skuggor, himlakroppar,
energikvalitet, strålningsbalans, partiklar, hävarmar, ljudmiljö,
elementarpartikelfysik och nanoteknik för att nämna några.

Som förälder kan man stötta skolans arbete och elevens lärande
genom att ställa frågor:

• berätta om ett ord du lärde dig i dag

• berätta om hur du förstår det ordet

• berätta om något du läste idag

• berätta om dina tankar kring det du läst

• hur gjorde du för att förstå…

Som förälder kan ni bekräfta era barn genom att själv berätta
vad just det ordet betyder för er och i vilka sammanhang ni själva
använder just detta ord. Ni kan också lyssna till ett barns
berättelser, tankar och läsning. Ni kan bekräfta skolarbetet genom
att berätta att ni tycker att ert barn får lära sig mycket och
viktiga saker i skolan. Och er roll och betydelse för
språkutvecklingen?

Det är frestande att uppmana föräldrar att högläsa för sina barn
och tonåringar. Barn älskar sina föräldrars röster, era stämmor,
den ni berättar och det ni visar. Att stötta med att högläsa
läxorna är en väg att förstå vad ert barn är i färd med att lära
sig i skolan. Högläsande röster gör texterna levande och om ni
gillar det ni läser så gillar ert barn det. Och låt boken,
berättelsen, tidningsartikeln bli en högläst upplevelse för dig och
ditt barn. Det stöttar språkutvecklingen. Det skapar gemenskap med
det skrivna ordet.

Det är stor skillnad på talat språk och uppläst språk.
Högläsningen erbjuder en bro över från tal till skriven text. Att
få vila på sin förälders arm och öppna textvärldarna är ett lässtöd
in i det äventyret. Precis som då du lärde ditt barn att cykla
eller stå på händer.

Allt är språk. Vi kan alltid lägga till ord, ge fler. Mina ord
här kanske genererar en diskussion i klassrummet. Det är språk. Två
sidor av text skapar ett större samtal där ni är. Mina ord här – de
sträcker sig ut från pappret för att nå fram.

Stockholm september 2013

Anne-Marie Körling

Lärare, författare, högläsare