Läsförståelsen går ner bland unga i hela Europa.
Jag ska inte ge mig på analysen av vad som ligger bakom, vad som är
problemet. Men jag tänker att biblioteken – både folk- och
skolbibliotek – kan vara en del av lösningen. Åtminstone det slags
bibliotek och de slags bibliotekarier jag ser framför mig när jag
tänker bibliotek. Inte den bild som alltid kommer upp när media
tänker bibliotek, eller läsambassadörer för den delen.

Det senare sortens bibliotek tror jag inte alls är en del av
lösningen. Biblioteket som har öppet vissa tider och har
bibliotekarier som mest sitter och väntar på att besökarna ska
komma. Men helst vill de inte ha så många besökare för de vill ju
ägna all sin tid till att bygga databaser och katalogisera.

Något litet bokprat kan de väl i bästa fall hinna med, men då
pratar de om sina favoritböcker och vänder sig till de redan
frälsta läsarna. Och biblioteket som lokal är ett rum med böcker,
varken mer eller mindre. Dit man får komma och låna om man vill.
Men vi tvingar ingen, resonerar bibliotekarierna, vill man inte så
vill man inte. “Vi har allt att erbjuda men vad ska vi göra om
ingen vill komma?”

Men de bibliotek och bibliotekarier som jag och vi andra från
Centrum för lättläst möter dagligen, de borde kunna vara en del av
lösningen. De här biblioteken som ser som sin främsta uppgift att
nå fram till läsare som inte är så intresserade av att läsa. Eller
till läsare som inte kan läsa så bra. Eller till läsare som kommer
från ett annat land och inte brukar läsa så ofta på svenska. Eller
till läsare som inte har förmågan att läsa alls, utan behöver någon
som läser högt för dem.

De bibliotek som ser det som sin främsta uppgift att nå fram
till alla de här läsarna, och som ser dem som just läsare. De
bibliotekarier som triggas av att hitta på olika sätt att nå fram
till de här läsarna, genom att vara där läsarna är, där människorna
är. Bibliotekarier som är kreativa för att verkligen nå fram, nå
ut. Och som ser själva biblioteket, lokalen, bara som ett medel för
att nå målet. Det kan absolut vara ett rum med böcker. Men det
handlar framför allt om något som man inte kan ta på. Nämligen
förmågan och viljan att möta läsarna, möta människorna.

För oss på Centrum för lättläst är det här en demokratifråga,
att alla ska ha rätt till nyheter, information och litteratur. Och
det tycker vi är den viktigaste uppgiften som biblioteken har: De
bidrar till att säkra en fri och öppen tillgång till information
för alla – och då menar vi alla. Det är de bibliotekarierna som vi
på Centrum för lättläst ofta möter, de som ser det här som sin
viktigaste roll. Undrar om vi träffar undantagen eller om media och
många av de andra som beskriver biblioteken har fel bild. Vad tror
du?

Läs även Johan Unenges
debattinlägg som mitt blogginlägg refererar till

Och Lilla
Skolbiblioteksbloggen som svarar på läsambassadörens
inlägg

Nästa alla var där! Camilla Batal från Centrum för lättläst
inledde och berättade att Mjölby fick priset bland annat för en
mycket gedigen läsombudsverksamhet. Men viktigaste “gästerna” var
förstås alla som jobbar på biblioteket: Ståby Marit Ivarsson −
som ansvarar för LL-arbetet − och alla hennes kollegor. De hyllades
även av sin chef Birgitta Hellman Magnusson, som menade att allt
gott kommer ur ett långvarigt och målmedvetet samarbete.

Det blev även tal av ansvariga politiker och förvaltningschefer,
som var precis lika stolta som alla andra över att priset hamnade i
Mjölby. Som final på själva prisutdelandet läste länsbibliotekets
Annika Holmén dikt om läsandets vardagliga magi.

Jo, det fanns förstås ytterligare hedersgäster! Med och delade
på den fantastiska LL-boktårtan var medlemmarna i den arbetsgrupp
som finns runt läsombudsgruppen − liksom en grupp läsombud som hann
titta in en stund mitt i arbetsvardagen.

Här nedan finns ett litet bildspel från prisutdelningen. I
yran märkte vi inte att diplomet hade hamnat snett. Men det har
rätats upp när detta skrivs…

Tom Weegar, webbredaktör

Det har kommit en rapport från EU. Det gör det rätt ofta. Men
den här fångade vårt intresse för den var skriven av EUs
Expertgrupp på läskunnighet.

Expertgruppen konstaterar att var femte femtonåring och nästan var
femte vuxen i Europa har svårt att läsa. Det inte har har blivit
bättre de senaste tio åren.

Samtidigt slår Androulla Vassiliou, som är EU-kommissionär med
ansvar för utbildning, fast att det är viktigare än någonsin att
kunna skriva och läsa. 

– Att läsa och skriva handlar inte bara om att behärska en teknik.
Att kunna läsa handlar om människors självkänsla och möjlighet att
fungera i samhället så väl som privatpersoner som aktiva
medborgare, anställda eller föräldrar.

Det finns stora skillnader mellan länder, mellan könen och
mellan olika socialgrupper. Det här är siffror från PISAs
undersökning 2009 och inga direkta nyheter.

Men när expertgruppen kopplar sådana siffror till verkligheten
blir det intressant.

De jobb som inte kräver högre utbildning kommer att minska med 30%
fram till år 2020.

EU-länderna satsar på “e-Government” för att förbättra
tillgängligheten och delaktigheten. En ökad digital närvaro är
säkert bra om man är bra på att läsa.

Vad föreslår experterna då att man ska göra?

De anser att läskunnighet ska ses som ett livslångt projekt.

Man ska arbeta läsfrämjande både bland riktigt små barn, på
lågstadiet, bland tonåringar och bland vuxna.

Rapporten är fylld med exempel på vad som olika medlemsstater
har gjort och uppmaningar till andra att följa efter. Det är bara
att hoppas att några av de kloka saker som expergruppen kommit fram
till förverkligas, för en god läsförmåga blir bara viktigare, både
för individen och för samhället.



Dessutom finns det pengar att tjäna på detta, expertgruppen
beräknar att om alla EU-länder läste lika bra som Finland skulle
EUs BNP öka med 87 trillioner euro!

Länk till pressmeddelande på svenska.

Länk till hela rapporten (engelska –
pdf)